Musikkåren Kamraterna
hjärtligt hyllad.
Flott jubileumskonsert och en gemytlig fest.
Musikkåren Kamraterna har fröjdat alingsåsarna i 35 år och på torsdagskvällen firades jubiléet med en högtidskonsert å Palladium samt supé på pensionat Regina. Konserten hade samlat en mycket talrik publik. Scenen var inramad av blommor och i fonden lästes mot en flaggdekoration i sköldform ”1903 – 1938”.
Musikanterna tågade in jämte anföraren, hälsades med applåder och inledde programmet med ”Grand Marcia Militär av E. Beretta. Det bestyrkte, var man visste förut, att Musikkåren Kamraternas enskilda medlemmar utomordentligt väl behärska sina instrument och att samspelet – under hr K Skoglunds ledning icke klickar. Det var ett väl valt program, både glatt och lyriskt: Uvertyr till lätta kavalleriet av E. Suppé, två ungerska danser, Potpurri ur op. Lohengrin, Vals, An der Schönen Donau av J, Strauss, Negerns Dröm, fantasi av Myddleton (en originell komposition, som tydligen högt uppskattades), Landkjendning av E. Grieg och Musikkåren Jubileumsmarsch av H. Damberg.
Sedan denna pampiga marsch förklingat tågade en rad veteraner i ”Kamraterna” upp på scenen. Med miniatyrinstrument i blomster behängdes de aktiva musikanterna och direktör Olof Karlborg tog till orda och hyllade dem för deras osparda möda för att bereda andra glädje. Applåderna smattrade. Ordförande i Kamraterna, verkmästare Ludvig Andersson tackade och adresserade tacket även till dem, som alltid lämnat sitt stöd åt Kamraterna. Så tog hr. Olof Karlborg åter till orda, minde något om de gamla dagar, då de unga pojkarna bildade Kamraterna för att glädja staden. Både energi och offer krävdes, men man blev en institution, med vilken stadsborna hade anledning vara belåtna. Må stadens fäder också hjälpa Kamraterna till nya instrument. Det behövs!
Och låt oss själva i kväll ge en kollekt till bidrag åt en instrumentfond. Applåder igen, och pengarna skramlade rätt friskt i hinkarna vid utgången. Under konserten hade blomsterhyllningar vandrat över rampen: en pampig bukett till Kamraterna från Alingsås Husmodersförening och från andra håll stora buketter till dirigent och trumslagare.
Efter konserten samlades nuvarande och f.d. ”Kamraterna” med damer samt en del inbjudna gäster till supé å Pensionat Regina.
. Det var en mycket gemytlig tillställning, där gamla Alingsåsminnen berättades i pauserna mellan rätterna. Sedan desserten expedierats tog stadsfullmäktige ordförande hr. H.M. Enander till orda: Såsom representant för stadsfullmäktige ber jag först och främst att få frambära ett tack till ¨Musikkåren Kamraterna” för all glädje och trevnad de under den långa följd av år berett stadsborna. Jag är övertygad om att alla alingsåsare instämma i det tacket. Jag har varit med så länge här i staden, så att jag känner till den musikaliska utvecklingen. Vi ha varit väl ställda i musikaliskt avseende här i staden. Vi hade omkring sekelskiftet godtemplarnas musikkår vars roll övertogs av Kamraterna och det fanns dessutom Textilarbetarnas sextett. Vi är alltjämt väl rustade, då vi ha Musikkåren Kamraterna, vars musik som så ofta gläder oss.
Talaren erinrade om att hans och rådman Michelsen på sin tid motionerat om friluftskonserterna för att folknöje av bästa art. Här har Kamraterna gjort en lysande insats. De svika aldrig. När det gäller att hälsa våren, att spela i en nykterhets- eller arbetardemonstration – alltid kunna vi påräkna dem, när det är Barnens Dag, när det är något gott ändamål, någon ideell organisation, som behöver musikalisk medverkan. Om vi ej haft Musikkåren Kamraterna vore vi mycket fattiga.
Det är en musikkår som alltid kunnat hålla takten. I fråga om år har vi väl endast en medtävlare i länet, nämligen Järn- och metalls Musikkår i Trollhättan. Det arbete Musikkåren Kamraternas medlemmar nedlagt är storartat. När vi andra varit fria, ha de fått öva på sina instrument – för att sedan kunna roa och underhålla oss. Jag får erkänna att jag beundrar dessa veteraner: Ludvig Andersson, Nils Bergström och Johan Holm. Jag tror de varit med från början. Det är ett värdefullt, uppoffrande arbete, de utfört. Herr Karlborgs vädjan om att staden bör sörja för nya instrument delar jag fullt. Skriv en motion och jag skall gärna ta upp den som min egen. Jag tror, att alla är ense om att kamraterna äro värda stadsfullmäktiges stöd. När jag nu framför mitt tack är det även från Alingsås arbetsorganisationer. Som städse fått kamraternas hjälp. Talaren utbringade slutligen ett kraftigt besvarat leve för Kamraterna.
Direktör Olof Karlborg berättade därefter några minnen från Kamraternas ungdomsår. Han var med bland de sex unga pojkar i 16-18-årsåldern, som slöto sig samman för att glädja staden och sig själva. Stadskamrer Albin Olsson övade oss träget, och han ställde också lokal för övningarna till förfogande. Men det krävdes inte bara övningar, det krävdes också pengar till instrument och noter. Och vi voro inga stora inkomsttagare – vi hade väl 8-10 kronor i veckan och 1 krona i veckan gick till att betala medlemsavgift. Efraeim Johansson var vår energiske kassör. Hade vi inte haft honom hade Kamraterna aldrig klarat sina finanser vid starten. Men han kom regelbundet och tog ut avgiften, en-kronan, varje lördag kl 6. Då jag började resa, stod han på stationen och sade ”Du glömmer väl inte avgiften till Kamraterna”.
Vi blåste gladeligen, men våra affärer voro klena. Ett tag var vi nära att gå under isen. Då anordnade en ungdomsförening ”Excelsior” en stork konferens i Alingsås. Stadsfogde Nilsson stod för konferensens finanser. Efter fullgjort musikaliskt värv tågade vi till honom, nämnde våra dåliga affärer och frågade vad vi fick skriva vår räkning på.” Skriv inte över 100 kronor så ská jag betala”, sade stadsfogden. Vi skrev räkningen på 99 kronor, och så finge vi god hjälp. Sedan hade vi lärare från Göteborg, ty vi ville komma i högre klass. Vi voro en 8-10 st i Kamraterna, och var och en av oss fick betala 4 kronor i veckan. Men vi vinglade oss fram, och i dag står ju Musikkåren Kamraterna livskraftig och nyter. Vi har haft roligt när vi musicerat, allra roligast då vi blåst in 1 maj. Kamratandan har varit prima under alla dessa år.
Jag vill särskilt vända mig till Ludvig Andersson och Nils Bergström, som hållit ihop i alla dessa många år och slitit med både det musikaliska och det finansiella inom Kamraterna. Jag beundrar Er och gratulerar Er till fullföljandet av det verk som Ni en gång grundade, till glädje och trevnad för vår stad, för oss själva och väl framför allt slå an på de flickor vi hade då. Jag tackar hr. Enander för löfte om hjälp till instrument, De äro nötta och omlödda, en del har ju varit med i 35 år. Jag vill meddela att kollekten gav 76:74 och mer skola vi samla in till instrumentfond.
Få vi så stadens stöd så ljusnar det betydligt för oss. Ännu en gång! Leve Kamraterna! Och så hurrades det igen Hr. G. Sahlander föredrog därpå ett par hyllningstelegram – från bl.a. Alingsås Musikförening . Applåder! Förrådsförvaltare Hj. Nilsson föredrog därefter glada strofer, i vilka i bokstavsordning Kamraterna presenterades. Och så var det åter applåder.
Läroverksadjunkt H. Kihlén (Kulturella Kommitténs ordförande) tackade där- efter i ett vårtidsmålande kåseri anförande till Kamraterna för alla de fröjder de bereda Alingsås. Kamraterna bjuda ackompanjemang till årets olika årstider. Må det alltid så förbli!
Borgmästare Bror Brandt tackade å de inbjudnas vägnar – bland dessa var senioren stadsfogde Gust. Nilsson – och önskade Kamraterna en ljus farmtid. Sedan herr Ludvig Andersson tackat för visad uppmärksamhet och allt stöd åt Kamraterna, meddelade han att man beslutat kalla direktör Olof Karlborg till Kamraternas hedersledamot. Slutligen rullades en film, visande Kamraterna firande 1 maj hos fabrikör Nils Bergström samt deras medverkan vid Barnens Dag.